Har inte skrivit på två år, så vet inte riktigt var man ska börja.

Livet är en ända karusell, ibland åker man upp för att sen åka ner, plötsliga vändningar, ibland är livet toppen men även ibland på botten. Så jag börjar där jag är i dag.

-Båda barnen flugit till egna hem. Så i en svacka av tomhet, vet inte riktigt hur man ska känna eller ta den saken. Det är ju ingen överraskning att barnen nångång ska ta steget i att ha sitt eget liv, och det är väl det vi föräldrar lär dem igentligen..att klara sig utan en själv och stå på egna ben. 

Men ändå är det kämpigt att inse att man i 20 års tid har format livet med två barn. Man har skött om dem och lärt allt man kan, för sen släppa taget om dom. Ganska tomt, och sorgligt. Känner mig ensam. Men så är det väl för alla föräldrar, kan jag tänka mig..

Jag hade ett ända mål och önskan när jag fick min cancer, och det var att få vara mamma så länge mina barn ännu behöver mig. Den yngre söker ännu sin plats här i världen, och jag hoppas att han finner den, lika som den äldre gjort. Så jag är ju nästan vid den mållinjen nu.

Men vem är man utan dom man levt för? Vad har man för innehåll i livet när man inte behövs nånstans?

Får mig att tänka på att medellivslängden med min form av cancer sades vara 12 år. Jag har nu då spenderat 6 och ett halvt år av det. Men det kan ju vara att man lever 20 år eller dör av något annat innan det. Fast livet går vidare så finns den tanken alltid innerst inne..hur länge har jag kvar?

Jag menar man tänker ju aldrig som frisk på såna saker, för livet rullar på för fullt. Det är ju inte innan något händer som man stannar upp.

Frågar mig själv ibland om alla de jag bryr mig om, vet att jag gör det? Vet dom som jag älskar, att jag gör det? Vet dom hur tacksam jag är för att de gett mig en guldkant i livets mörkaste stunder?

Imorgon är det dags för halvårs koll, så alltså tid för magnetröntgen. Sen vänta på svar. Det är alltid lika jobbigt när både känslor och tankar snurrar. Det blir oroligt så fort kallelsen kommer i postlådan. Man blir påmind om verkligheten man själv ibland glömmer i vardagaslivet.

Fast det finns ännu situtioner där man blir missförstådd och ifrågasatt i vardagen också, så då måste man påminna att det faktiskt finns en orsak varför man inte funkar som alla andra. Hjärntröttheten gör ju att man blir lite annorlunda. För den som inte vet så blir man trött, glömsk, får koncentrations svårigheter, svårigheter med att utföra saker från början till slut, huvudvärk och allmänt matt. Hjärnan behöver vila för att lindra besvären.

Har man ett brutet ben så syns det, man behöver inte förklara.

Iallafall hoppas jag att det inte är några förändringar, så att man kan låta bli grubbla igen, ett halvår till. 👍

Jag är tacksam att jag har fått vara med så här länge, och att fått vara i det skick jag är.

Små saker som ändå gjort och gör livet värt att leva fast livet känns tomt och tungt ibland är ju nog alla dom fina människor (och hundarna) som är där i vått och torrt. ❤️

Nu är bara att hålla tummarna för magnet bilden, och fortsätta framåt.