Jessicancer

De senaste åren har gått åt att hitta en balans i vardagen med hur mycket jag klarar av, och vad som utlöser mera huvudvärk. Hjärntröttheten syns i alla vardagens sysslor. Glömsk, lättdistaherad, svårt att koncentrera mig, konstant trött, huvudvärk. Varit svårt att hitta balans i var gränsen går för att inte ta ut mig alltför mycket. Allt från stress,  städning, gårdsskötsel, och ta hand om min lilla familj.

Det händer mycket i tonåringars liv. De ska testas gränser (både egna och andras), försök att stå på egna ben och lära sig ta ansvar över sig själv. Hitta rätt, och lära sig av sina misstag.

Så har inte riktigt hunnit tänka på mig själv så mycket, som nog samtidigt har varit bra.

Ända gångerna som jag verkligen är oroad för mig själv och tänker för mycket, är nog vid varje magnetröntgen ändå tills man får svaret.

Jag visste att det kan ändra, när som helst och trodde jag att jag var förberedd..men där hade jag fel.

Kan man nånsin förbereda sig för att bli sjukare? Eller förbereda sig på att få ett svar man ej vill ha? Jag hade för mig att det inte kan vara värre än första beskedet för dryga 4 år sen. Men det väckte lika mycket svåra känslor.

Jaa, så nu är det ju så att jag skall få cytostatika igen… Jag vet hur jag mådde i 6 månader då jag åt dem i tablettform hemma. Vill inte tänka på de 6 månaderna, med håravfall, förstoppning, mer eller mindre illamående, ingenting smakade gott, aptitlöshet. Sen fick jag gång på gång svamp i munnen som gjorde så ont och sved. Flaska efter flaska med medicin mot det. Muntorrhet och och obehag när man svalde. Torra slemhinnor. Blodbrist, lågt hemoglobin. Hormonerna som körs ner av behandlingen och rubbar det sista av ens normala humör. Immunförsvaret blir betydligt mycket sämre så hoppas familjen hålls frisk och att ingen smittar mig med något litet som kan bli värre. Man blir tröttare, fysiskt men åxå psykiskt. Jag är ju redan övertrött helatiden, så hur skall det kännas sen.. Hela vintern har man väntat på ljusare tider och en fin vår.. Älskar sommar, sol och strand.. Ingen sol, med cytostatika. Så med min tur så det blir säkert en superfin sommar, och jag sitter troligtvis hemma på bakgården i skuggan å mår dåligt.

Just nu, tänker jag på alla dom som försöker trösta, och förstå, som tycker man ska hitta något positivt att se framemot. Eller som säger det blir nog bra. Du ska inte fundera så mycket. Vi har bra läkare.. Det finns alltid dom som har det värre..  Du har så mycket positivt i ditt liv…

Det är lätt att säga, när man inte går igenom samma sak, inte levt ett liv som jag eller bär mina känslor och tankar. Det är ju det som gör människan och livet unikt, att det finns bara en som just jag, eller du. Ingen har gått din väg. Ingen kan bestämma vad någon ska känna eller hur någon ska se på saken.

Jag har rätt att må som jag mår. Jag har rätt att känna som jag känner. Jag bearbetar saker på mitt vis. Ingen kan styra det.

Jag har jag faktist lite svårt att lägga blicken framåt för tillfället, och jag vet ju att när jag är klar med mina behandlingar så kommer jag känna mig lättad över att det är över. Men det tar även tid att återhämta sig. Så jag ser det som att livet blir på paus. Håller tummar och tår för att det inte skall komma ännu något nytt.

Jag trodde att jag var ”klar” med att sörja livet som var, men det känns som om jag inte läkt ändå. Såren man så fint hade läkt, så skrapades ärren upp igen.

Samma tankar snurrar, hur ska livet se ut? Barn, hem och hundar..ekonomi.. Hur ska barnen må? Hur ska mamma orka? Barnen säger inte värst mycket om saken och det oroar mig att de inte vill tänka på det.

Kan inte hjälpa att mitt psyke känns ostabilt.. omotiverad… frustrerad… förvirrad… matt… ledsen…som om jag levde i en dimma. Är det här verkligen Mitt Liv?

Att inte veta hur livet kommer se ut, är skrämmande. Att inte ha någon plan för framtiden, är deprimerande.

Orken att orka förklara det här för människor, är slut. Den som förstår, förstår. Det känner man direkt. Men man känner också av när man hamnar förklara om och om igen, att förståelsen kommer aldrig finnas. Jag har inget att ge, när jag mår såhär. Har inget behov att vara nån till lags, och det behöver jag inte heller. Jag har rätt att känna mig ensam, och svag. Det är sånt bara jag kan  och måste bearbeta. Jag är inte så funtad att jag bara kan stänga av känslor. Jag måste ta mig igenom det för mig själv och för min familj.

Försöker trösta mig själv med att tänka att livet är värt att kämpa för, och visst är det ju det. Samtidigt som det känns så orättvist.

Mitt liv blev aldrig som jag tänkte mig, men jag är lycklig över det jag har. Allt som man tog förgivet att man har, innan man blev sjuk. Med det menar jag ju mina 2 fina barn, en genomsnäll mamma å 3 gosiga hundar. Vi har tak över huvudet, mat på bordet och en stor gård.

Vad mer behöver vi. Vi har kärlek, och omtanke. Vi bryr oss om dom som betyder mest. Vi pratar om allt med varandra. Vi ger för mycket åt människor som ej förtjänar det. Vi dömer inte nån för vad nån annan säger, vi bildar en egen uppfattning, om vi sen ibland blir sårade, men vi tycker alla är värda en chans. Sarkastisk humor är vår specialitet, som bär oss genom svåra tider.

Jag är stolt mamma, fast mina barn har sökt lite extra efter vem dom är och gått över gränser som har lett till brådskande omplacering. Det var mitt (livs svåraste) beslut, för att få ett stop på fel väg. Typen kom hem och klart var, att stoppet gjorde sitt. Mognare, och kan göra bättre val och lär sig sätta sina egna gränser.

Den andra har fixat sommarjobb, helt själv. Som varit så blyg med främmande människor att man inte ens för 1 år sen kunde beställa mat själv från grillkiosken. Wow!

Vi kan prata öppet om allt, allt som hänt i livet och hur man löser problem i relationer. Vi är sammansvetsade på ett vis som är svårt att förstå. Vi stöder varandra och barnen frågar alltid råd, när de står inför svåra situationer. Kommer hem å pratar om vad de gjort, vad andra gjort, och vad som hänt även om det är saker man som ung inte skulle berätta till sina föräldrar. Barnens kompisar vet oxå att jag finns där, och de pratar oxå om sina liv med mig. Mina ungdomsår var allt annat än lätta, så jag kanske förstår på ett annat sätt..eller så tänker jag på den saken.

Oavsett så känner jag att jag att jag lyckats ganska bra trots att oddsen inte alltid varit så bra.

Det bästa av allt är känslan av att se att barnen har hjärtat på rätt plats.

Det är väl just det som får mig att vilja leva. De här stunderna. Det ger mig lite motivation inför min kommande ”paus” från livet.

Livet blir väl inte alltid som man tänkt sig, och ibland måste man ändra planerna många gånger. En del kan känna ett misslyckande, medan en annan kan känna det som en ny start. Jag har ju lärt mig att tänka att man lär sig något av allt som sker.

Imorgon bär det av till cancersjukhuset, och livet blir därefter antagligen mer eller mindre ”segt”. Måste peppa mig själv..med att det kommer igen ge mig en ny erfarenhet. Som i längden gör mig starkare och ödmjukare. Men ännu större kommer tacksamheten till livet vara när allt är över.

Over and out ✌️

---

Känner idag att jag vill dela med mig av de tankar jag har. Har alltid älskat att skriva, bland annat dikter och texter i olika form. I allmännhet tycker jag att det varit lättare att hitta pennan än talet.

Men när jag utbildade mig till erfarenhetsexpert har jag hittat talets förmåga också.

När jag föreläst om mitt liv för helt främmande människor så gör jag det helhjärtat, lika som att skriva. Det ger mig en mening i livet att se att folk kan känna igen sig, och kunna förmedla ett hopp om att hur risigt livet än kan bli så går livet framåt. För ibland måste man kämpa igenom saker fast det känns hopplöst. Jag tror också att saker och ting händer av en mening, och fast livet inte går som planerat så ger det verktyg att komma vidare och meningen visar sig efterhand. Man måste bara intala sig själv att livet är värt att leva och våga tro på framtiden.

Jag har knappt haft tid de senaste 2 åren att tänka på mig själv. Allt har bara varit kaos efter kaos.

Så här för ett par veckor sen, så hade jag ett par dagar då jag kunde pusta ut, inget överlopps att fundera över. Så skön känsla att bara vara stressfri. Andas, njuta av att bara göra ingenting. Hoppades att den känslan skulle hålla i sig.. 

Men från ingenstans började tankarna bara snurra..

Tanken som fick mig att brista var, att då jag fick min diagnos så frågade jag hur min prognos ser ut. Neurologen sa, att ju yngre man är så desto bättre prognos, medellivslängden är ca 12 år från diagnosen men det finns dom som lever över 20 år.

-Den tanken kändes som en världens undergång..fick en stor klump i bröstet, sorgen tog över och tvivlade över meningen med livet. Ångesten kröp på..kände mig så liten, hjälplös men framförallt ensam! Jag tänkte på att det är redan 4 år, av de år jag har.. Tänkte på mina barn, E är redan 18 och T blir 17 år i sommar. Det blev inte mycket sömn den natten. Allt kändes så hopplöst, och meningslöst.

Fakta är att det inte funnits mycket tid för att tänka på mig själv, då vardagens bekymmer har fyllt det mesta av min tid och snott min energi. Så hjärntröttheten syns både i hemmet och relationerna. Lika kaotiskt på bägge.

Min önskan var ju för 4 år sen att jag skulle få vara med som en mamma fast jag blev sjuk. Men vad händer när dom så småningom flyger ut ur boet.

Vem är jag då? Vad har jag kvar? Vad ska jag då göra? När jag funderar på framtiden skrämmer den mig lite om jag ska va helt ärlig.

-Alla ”normala” människor har ett jobb och en gemenskap bland arbetskamraterna.  Vänskapsförhållanden från unga år som räcker livet ut. Något som är ens egen grej, och man har något att gå till.

Jag har inget av dom. Bara Mamma. Min stödpelare, den jag går till.

Men hon kommer heller inte finnas förevigt. Jag hoppas ju att de ska gå den rätta vägen, att jag kan ta hand om henne, som hon tagit hand om mig och min lilla familj. ❤️

-Grejen är ju den att jag är inte rädd för döden, jag är mera rädd för att jag inte hinner göra allt som jag har velat i livet, eller dör med en ensam/tom känsla.

Jag vet att ingen är lovad morgondagen, men att få en chock av att livet kunde ha tagit slut på hälft, ändrar människans syn på saker och ting. Man vet inte hur skört livet är, jag visste inte. Inte före jag var där på gränsen.

De fanns en gång ett annat jag, som inte finns mera. Sorgen av allt man förlorade ändrar människan. Även sorg över relationer i familjen, skillnad på vänner och ”vänner”.

Verkligheten var ju att man tog allt för mycket förgivet, tänjde på sig själv för att göra någon annan nöjd..och tänker i efterhand att det var det dummaste man gjort.

Fortfarande tror jag att livet är vad man gör det till, och att man för göra sitt bästa av det man har..och spela med de kort man blir tilldelad.. Men, om man inte vet vad man vill göra i livet, eller vad man spelar för så kan det vara svårt..

Kanske man skulle borda göra en bucketlist..de var min son som sa de..men  till det mesta behövs en ekonomi som skulle möjliggöra det.. Men kanske ändå värt att fundera på vad man själv hade ångrat att man aldrig gjort/upplevt.

Det förvånar mig ännu att jag en gång i livet tänkte att tid finns hur mycket som helst. Helt vanligt var att skjuta upp att göra saker man drömmer om, umgås med människor man bryr sig om. Istället satt man tiden och erergi på saker som egentligen inte är det viktigaste.

De sorgliga är ju de att, tid, har vi alla begränsat.

Jag vill åtminstone inte aldrig mera tänka som när jag blev sjuk…att jag satt min tid på fel saker eller fel människor som tar mer än vad det ger, eller försöker ändra på mitt tankesätt eller det jag tycker är viktigt för mig.

Livet i mitt tycke ska va meningsfullt, omringad av människor som accepterar mig som jag är.

Att känna sig lite hopplös ibland, och att man går sönder är ju inte speciellt lätt, men tänker är att man plockar med sig byggstenar så man blir starkare för varje gång. 

Jag plockar på mina byggstenar som bäst, och jag vet inom mig att stenarna hittar sin plats.

För 4 år sen, var jag helt ovetande vad som skulle hända. Jag hade ingen aning om att livet inte snart skulle vara detsamma.

Trivdes med min vardag då, med allt som hörde till…barn, hundar, jobb,  arbetskamrater och framförallt känslan av att ha en sorts kontroll över sitt liv.

Berg och dalar finns genom hela livet, men tänkte då för en stund att livet var härligt.

Om man hade vetat då, hur livet skulle se ut idag.

-Den 4 februari 2020, sprack mitt liv, min mening och hela ”Jaget” i tusen bitar.

Kvar fanns bara det absolut viktigaste, min lilla familj. Allt annat var ett ända kaos.

Svårt var det att börja om ett nytt liv, då allt man kämpat för inte mera fanns.

Tankarna och känslorna bara vällde över mig.. Själv hade man en konstant sorg och besvikelse inom sig, men samtidigt måste man vara stark för barnen. Därtill möta andra näras sorg och tankar.

Själv blev jag snabbt utmattad av mina egna tankar som bara snurrade, försökte hitta fotfäste men det var tufft…dolde mitt inre en hel del för att visa mig stark. Jaa, att vara hemma alla dagar så hade man väldigt mycket tid att tänka och känna. Pratade, kramades och grät med min äldsta hund, Laban. 💙

Strålningen och cellgifterna tog största delen av mitt hår. Kan känna den känslan ännu nu, hur håret bara blev kvar i borsten. Att se sig själv i spegeln med stora fläckar utan hår, smällfet av kortison var hemskt. De fanns dom som sa, det är ju bara hår.. Nej det är inte bara hår, för en kvinna är håret viktigt. Det är en del av ens identitet.

-Att inte veta hur livet ska se ut, är väldigt svårt. Alltid har man ju en sorts plan och någon struktur i vardagen, man vet på förhand vad man gör och när..

Att gå från att ha en plan och innehåll, till att inte ha något alls. Redan att få en så liten sak som 4 veckors arbetslista, som man planerade livet runt är en stor sak att inte ha.

Att gå från en sorts trygg, och ganska så förutsägbar vardag till det mest otänkbara..

Det känns tufft ibland nu också, men har kommit en god bit på vägen..

Minns känslorna och tankarna som det var igår.. Kommer jag klara det här? Vad händer med mina barn om jag inte lever? Varför jag? Hur ska jag orka? Vad är viktigt för mig? Hur skulle jag kunna börja pånytt? Hur ska livet se ut? Kommer jag vara mig lik?

Det konstiga är att man aldrig kan tänka sig hur det är, innan man får en sån chock, som att bli sjuk och tvingas tänka och gå igenom dessa känslor.

Dessa känslor bär man med sig livet ut, inte förståss så att man tänker på det helatiden, men det finns visst stunder som man blir sentimental och känslosam. (vattnas i ögonen nu också)

Hade man valt samma innehåll i livet, samma människor eller samma väg?

Själv ser jag ju att allt har format mig till den jag är, och skulle inte byta ut mitt liv mot någonting annat.

Tänker när livet är surt, att det lär mig något nytt, och att jag växer som människa. Låter kanske dumt för någon men det är ju så det är.

Livet lär en människa mer än någon skola, eller något jobb.

Om man har en negativ syn på livet, så blir också vardagen väldigt negativ. Jag har verkligen fått jobba mig upp till den syn jag har idag. Jaa, må säga att livet är värt att leva varje stund.

Livet är väl vad vi gör det till..vi har alltid rätt att välja hur vi vill leva och vad vi vill göra men vi kan inte välja vad som händer omkring oss.

Men vad man kan träna är, hur vi ser på saker och ting under livets gång. Man kan faktist se bakom regnet, och de mörka molnen. Kanske låta hoppet leva och tänker att solen finns där bakom ändå.

Ibland måste man bara leta lite mer efter det lilla positiva som finns, istället för att fastna i det negativa.

Man ska inte leva i det förflutna, men man ska ta med sig vad det lärt en.

Tacksam för livet, och få finnas kvar.

Livet går visst upp och ner, men så ska ju livet vara. Har befunnit mig i en tid som varit på något vis så dimmigt och flummigt. Alla dagar kan inte vara lika bra. Endel dagar, som idag, får man söka lite extra efter det positva.

Vi var till Grekland till Rhodos, bara jag och barnen. Det var verkligen skönt och välbehövt med ett avbrott i vardagen för oss 3.

Det har jag att vara tacksam för~ att det verkligen finns fina och snälla människor i den här världen. Som även hjälpte oss lite för att kunna resa. Tänk att det finns sådana människor som man inte ens känner som har större hjärtan och är mer omtänksamma om sina medmänniskor än vad människor i ens närhet är… Konstigt, eller hur?

Blev en positiv chock, ett oföglömligt människomöte, tårarna forsade och man trodde inte det var sant att vi skulle kunna åka på resa..det kunde inte hända oss, som aldrig någon större tur haft. Tänker på att en sak som är liten och betydelselös för en människa kan betyda allt för en annan. Det är väl det som gör oss mänskliga, att alla är vi olika och saker och ting har en annan betydelse för varje människa.

I alla fall, så hade vi drömt om att resa före jag blev sjuk, men det blev aldrig en sådan resa, det blev en resa om livet istället, hur skört, och hur sårbart allt i livet egentligen är.

Dessutom är det omöjligt att spara något när man lever på pension och bidrag. Så det var en oförglömlig och värdefull resa, där vi skapade minnen och äventyr vi kommer se tillbaka på resten av livet. ❤️

Men trots att veckan på Rhodos var fin och vardagens stress var på paus, så hann man bara vara hemma en dag så var man vilsen igen. Det bara känns som om jag inte vet vart jag är påväg, jag har ingen destination eller mål. Trampar och trampar men kommer ingenstans…

-Det är väl så det kan bli när man bara lever för en dag i taget, i flera års tid. Om man hade kunnat jobba hade man ändå haft annat att tänka på, och något att se framemot som tex sommarsemester och en annan form av motivation då man ändå kunde jobba lite extra för att få ihop en liten guldkant. Men livet tog en totalvändning, och man får spela med de kort man blivit tilldelad.

En sak som jag har märkt under mina år, att jag är så van att det helatiden händer nåt svårt eller jobbigt, -så fort man känner känslan av lugn och harmoni så övergår det till en mental förberedelse inför nästa motgång. Det är väl ett verktyg man har samlat på sig, för att inte falla för djupt när livet ger nästa prövning.

Människan är ett flockdjur, och har ett behov av att känna samhörighet och få bekräftelse för att man betyder något.  Just idag känns det som om jag sitter i en bubbla,ensam, där tankar och känslor bara kokar…och mitt inre rop, blir ett eko som inte hörs i nån annans öron. Ingen förstår och ingen kan ta emot mina känslor, och ingen har gått i mina skor.

Det är kanske är helt normalt de också, då man inte har någon att verkligen luta sig på, som skulle förstå min väg, kunna känna dessa känslor och förstå min syn på livet.

Det gör att vardagen känns desto jobbigare, när man ska förklara varför man är på ett visst sätt eller varför man gör vissa val eller varför man prioriterar saker i livet som man gör. Det är inget personligt, utan min ork är begränsad.

Det händer helatiden så mycket i vardagen, och ibland är det inte lätt att stå som ensam mamma. Just nu är det lite extra huvudbry i vardagen. Vilket också gör att jag tar avstånd och undviker att förklara.

Det finns några människor som rör till det för vår familj. Det finns inget jag kan göra, annat än försöka hålla balansen, hålla ut och försöka hålla oss på spåret. Trots allt är min lilla familj det mest värdefulla för mig och jag vet att jag har gjort mitt bästa och fortsätter göra det även om det ibland känns hopplöst och tungt.

Föräldrarollen ändrar ju med tiden. Man vet inte alltid hur hårt man ska hålla i tyglarna eller när ska man lösa tygeln.

Från att ha ett litet knytte, som utvecklas och växer till de stadie vi nu är i, då man försöker bryta sig lös, stå på egna ben och tror att man vet vad som är bäst helt själv..

Skulle man bara kunna ge dem en spåkula så de kunde se i framtiden att beslut man gör idag, följer en livet ut. Visa en liten glimt av det liv man hade levt, med valet man hade gjort. (Skulle själv vara i behov av den kulan just nu)

Det är ju så när man är ung, man lever en stund i taget, lever för att livet ska va kul och gör vad man vill och tänker sällan på hur livet formas, och framtiden av val man gör. Det är ju då föräldrarna ska finnas där, vägleda, och stöda.

Oron över barnen, när de söker sig själva, och man vet att det behövs bara ett fel val, ett snedsteg. Ett fel beslut. Ett misstag.

Knappast är jag den ändå föräldern som känt eller känner så.

Allas önskan om sina barn är att de ska lyckas i livet, få vara friska, älskade, uppskattade, värdefulla och ha en mening i livet.

Det ända jag har klart för mig, i mitt kaos, är just det, att få mina barn att känna sig så. Älskade, värdefulla och uppskattade. Det är min mening.

Som hen som hjälpte oss fixa till Rhodosresan sa, att hen tror att ger man något gott så kommer det tillbaka, och har man fått något gott så ger man det vidare.

Jag hoppas och tror på dessa ord.

Och de att hen skänkte ett hopp om att det fortfarande finns människor som inte dömande ser ner, utan ger en känsla att lysa upp mörkret.

Direkt blev dagen lite positivare av den tanken…. ❤️

Har tänkt på allt möjligt.. Alla människor som korsar eller har korsat vår väg har oftast gett oss något..

Om det sen är en lärdom eller en stund av lycka så har alla gett oss något vi tar med oss livet ut.

Det är ju alltid när man tänker tillbaka någon som varit med, någon man haft kul med, eller någon som sårat. Någon som lurat, någon som aldrig svikit. Någon som man lämnat bakom sig eller nån som gick bort för tidigt.

Är det människorna i vårt liv som format oss till de vi är idag…jag tror så!

Besvikelser och tuffa tider gör oss sårbara, så sårbara att vi ofta bygger murar för att undvika det igen. Man säger inte så mycket om känslorna man bär inom sig och undviker situationer som ens lite kan påminna om det förflutna.

Varför ska de vara så skamligt att prata om hur man mår?

Vi är alla människor, alla bär på känslor. Alla bär på erfarenheter som endast människan själv vet hur det känns. Ändå dömer folk fort, och skvallrar om andras liv UTAN att veta hur det känns för någon eller vad som drivit en till att må som den mår, eller att den tagit ett beslut som inte passar in i alla skallar.

Det är väl just därför man döljer illamående, deppressioner och bekymmer, för att man i dagens samhälle ska va så duktig, så lycklig, och man vill inte bli dömd till en sämre människa.

Frågar du en människa du träffar i butiken som du inte har sett på länge, -Hej, hur e de med dej? -Bra, svarar man fast mattan under fötterna just blivit bortdragen. Å det nämns åt följande person som -att jag såg henne i butiken.

Skulle man ha svarat som det är, hur slutkörd man är..vad hade hänt sen..?? Hamnar besvara otaliga frågor om hur, när, varför, vem osv. Jo- följande dom personen pratar med så ojnej jag såg henne/honom i butiken och vet du va som hade hänt.. Det bara förs vidare. Folk spekulerar och för vidare utan att ens tänka på människan.

Tänker tillbaka när jag fick min cancerdiagnos.. hur tror folk att man i den situationen tar en sån sak att det sägs att man ligger som en grönsak, i dåligt skick. (Och att barnen hör det) När man inte var en grönsak… Eller i butiken där personalen trodde att jag hade blivit alkoholist för att jag var kortisonfet, hårlös, så gick med mössa på hela sommaren?! (Ja en bekant i personalen hade rättat till pratet) Efter det undviker jag helt å hållet Alko, fast jag kanske hade velat köpa en flaska skumppa till valborg, eller en 6-pack med cider från butiken. Små små ord av skvaller som lever kvar i minne, fast jag aldrig har varit en sån som druckit mer än ett par ggr i året. Efter jag blev sjuk har jag druckit 1 gång. Altså sen år 2020… (en sån alkis)

Skulle man vara ens lite förnuftig så hade man ju inte gottat sig i andras bekymmer. Sällan berättar någon om något bra nån gjort. Men så är det bara.

Sen tänker man ju heller inte på att det berör många fler än bara personen i fråga, alla har ju en familj, som i mitt fall 2 barn som också har öron och känslor.

Är det sådana människomöten man vill ha, är det en sån bild man vill ge dagens barn. Man ska inte prata känslor, man ska inte berätta vad som hänt för att inte behöva skämmas eller va på tapeten.

Det finns många som mår dåligt, men vägrar prata just därför. Varför ska de va så svårt att vara en medmänniska, med respekt och empati.

Jag är i ett sånt stadie i livet att jag kunde inte bry mig mindre om vad folk tänker och tycker om mig, jag accepterar mig själv och jag accepterar omvärlden som den är. Jag behöver inte vara som alla andra, och jag vill inte de heller. Jag behöver inte passa in i er ”form”. Jag har min egen.

Många botten har man nått, men också toppar. Men tänker att det är en mening med bottnen, för hade du aldrig känt hur bottnet känns så skulle du inte uppskatta känslan på toppen lika väl.

Livet är så mycket bättre om man inte tänker så mycket på Vad Nån Tycker Om Mig! Huvudsaken är att jag vet vad jag tycker om mig själv!

Cancern ändrade mig, till det bättre. Livet är allt för kort för att bry sig om sånt som inte ger något positivt i livet.

Skulle man istället för att prata illa, eller skvallra, sätta lika mycket energi på att istället visa hänsyn till sina medmänniskor.

Barn, ungas och unga vuxnas psykiska välmående har under de senaste åren dalat neråt och blivit allt mer vanligt.

Kanske för att föräldrarna också mår allt sämre med alla belastningar som tillkommit de senaste åren. Ekonomi, arbetslöshet och pressen på att ha ett bra liv som mäts i vad man äger och vad man har råd med osv..

Det som stör mig, är att ofta blir människor dömda pga saker som de inte kan göra så mycket åt, som ingen kan rå på. Men det att man sen pratar, skvallrar och sprider saker och ting, hjälper det.. NEJ!

I mitt tycke, har man inget med saken å göra, är man inte involverad har man ingen rätt att snacka om det heller.

Man kunde istället tänka på att föregå med gott exempel för de som ska föra livet vidare. Vara en människa som hjälper att forma, å visa till dagens barn och unga att det är okej att inte va okej. Att man kan resa sig, ur det som hänt. Var ett positivt människomöte för dina medmänniskor. Kan man inte, eller inte klarar av att va det, så kanske bättre att låta bli möta helt och hållet.

Gamla människor var så visa, vad blev fel i samhället?? Man hjälpte varandra, man delade alltid med sig, man hade hjärterum å stjärterum..

Skulle ändå min mommo ha sett hur dagens liv ser ut.

Hon var själv ett utomäktenskapligt barn. Oacceptabelt på den tiden. Hon blev bortgiven som liten. Hennes mamma blev utstött. Så hennes mamma tog sitt eget liv. En familj tog hand om henne, men hon var ju inte deras barn så de kändes också. Hon blev piga på en gård som 13 åring. Hon miste sin första kärlek, och på fotografiet jag sett, stod hon vid hans grav som knappa 18 åring.

När man tänker på hennes väg, så förstår man varför hon var så omtänksam, och alltid tänkte med hjärtat och satt alla andra först. Visst såpass mycket att hon ibland glömde sig själv.

Hon föddes inte inlindad i bomull med guldsked i mun. Det var väl därför hon var så fin å god.

Men hon var så attans stark, och positiv. Hon var alltid ett lyssnande öra, ett förstående hjärta och just en sån alla borde ha som rollmodell i livet.

Tänk att jag fått möta en så fin person, ett av de finaste människomöte i mitt liv.

Skulle alla ha ens en liten smula av tankesätt och värdegrunder som de gamla som byggt upp vårt samhälle har och har haft.

Kanske skammen om att man ibland mår dåligt hade varit lättare för den drabbade om man hade brytt sig genuint??

Nåt värt att tänka på kanske…

En liten tanke idag, som jag även tänkt på många gånger efter att jag blev sjuk.

Före jag blev sjuk, jobbade jag med äldreomsorg. Många fina människomöten, många historier och berättelser om livet förr..

Men det fanns en dam som legat i minne då och då..

En trevlig, gammal, och ensam dam jag gjorde besök hos. Jag stod i hennes kök och hon berättade om sin man som hade lämnat livet för tidigt. Hennes historia var minst sagt sorglig och jag kände hur hennes saknad var där, så stor. Fast samtidigt berättade hon med glädje om honom, hur flitig och stilig han var, hur han charmade henne i smyg, och om livet de hade byggt tillsammans.

Jag sa då att livet är orättvist, och att det livet inte är en dans på rosor.

Svaret damen gav var att -Livet Är Visst En Dans På Rosor!

Jag ifrågasatte hur hon tänkte, till vilket hon svarade att -taggarna är många fler än blommorna, men blommorna är så vackra. Jag fattade ju poängen i hennes sätt att tänka.

Sättet hon berättade om sin man, var hennes finaste ros någonsin som hon hade haft. Familjen och livet med honom var den största rosen någonsin.

Men inte före jag blev sjuk förstod jag innebörden av hennes ”dans på rosor”.

Visst är det sant, livets taggar är många fler än blommorna. Men med vård och rätt miljö får man livets rosor att blomma. Man lyckas inte alltid heller att få dem att slå ut i blom.

De blommor som varit vackrast sparar man i minnet. Taggarna, glöms bort för rosens betydelse och skönhet.

Jag tänker på livets ”taggar” ibland, vad man gått igenom och vad det lärt en om livet.

Visst finns det människomöten och relationer som man stuckit sig på, kanske allt för många gånger också. Men ändå kan man ha någon ros i minnet av de man stuckit sig på också.

Men det är ju inte taggarna som räknas i slutändan.

Det är väl hur fina rosor man lyckas få att att blomma.

Det har varit långa veckor av väntan på svar från min magnetröntgen. Humöret har svajat från dag till dag. I bakhuvudet finns alltid tanken om det vuxit något mera. Inte bara jag som grubblat här i huset…

Men ack så skönt och glad jag blev för svaret jag fick. Allt såg lika ut som förra bilden, så cancern har inte växt nåt mer. Nästa röntgen om 6 månader. Tänk, att man kan va glad och lycklig med obotlig cancer. Hade jag inte trott för 3 år sen.

Ändå känns det lite vemodigt när läkaren säger i slutet av samtalet att ta kontakt om det känns avvikande eller några nya symtom känns.

Men det tänker jag sätta bakom örat som alltid, inte grubbla över sånt i förskott för att grubbla äter bara energi. Bara att fokusera på att vara lycklig över att det var ett positivt besked i den sorgliga verkligheten. Ta vara på den tid man får va i det skick man är.

Man vet aldrig ändå, oavsett om man är frisk eller sjuk, vad framtiden för med sig. Har lärt mig att livet både ger och tar men det är ju så de ska va, livet.

Av allt ont kommer lärdom och framförallt lär det en uppskatta det goda i livet, och njuta av alla små lyckliga stunder.

Hur skulle man veta när man har det bra, om man inte hade det dåligt ibland?

Alla har genom livet en bild av hur livet kommer se ut, drömmar och mål. Det blir inte alltid så. Så som i mitt fall. Allt jag hade kämpat för, föll i bitar då jag blev sjuk.

Men tiden har visat att trots att livet tog en totalvändning så är de värt att leva. Uppskattar livet mer än något annat, även om det stormar ibland.

Ibland kan de bara vara enklare att släppa taget av bilden, om hur livet borde se ut.

Livet kanske inte alltid blir som man tänkt, men det kan bli bra ändå. Kanske till och med bättre 😊

-Som alltid, när det närmar sig magnetröntgen, blir jag påmind om livet och hur skört livet är. Vad jag har lärt mig och hur livet ändrat sen den dagen jag blev sjuk.

De tidigare magneterna så somnade jag alltid. Men de 3 senaste har tankarna bara snurrat..man har funderat över hela livet från barndom till nu..ibland har tårarna runnit då man inte vet resultatet, eller när tiden är inne, hur länge har jag kvar. De vet man ju aldrig men, just såna stunder så är det tufft att stå ensam. Ensammaste stunden i livet är där i röret.

Sen ska man ännu vänta veckor för att få svar, och man går i spänning. Man försöker tänka positivt men så kryper tanken av värsta beskedet ändå fram ibland..

Glömmer själv i vardagen ibland att jag är sjuk. Har ju lärt mig leva med mitt nya jag. Okoncentrerad, utmattad och allt bara blir på hälft. Jaa, till och med huvudvärken har jag blivit van vid. Jag har även blivit mera öppen, och vågar prata om både positiva och negativa känslor. Orden liv, familj, lycka och hem betyder mer än någonting annat.

Helt ärligt känns det ibland som om det inte finns tillräckligt med plats för att få en lugn stund.

Jag har ju sjukpension, men ändå har jag fullt upp, med barnens välmående då det helatiden händer massvis i deras liv (som ingen av oss kan påverka) och just nu är det lite extra tufft för dem. Vilket naturligt har en effekt på mig och mitt mående. Vi har möten flera ggr/veckan. Nästan daglig kontakt med barnskyddet och skolan, då mitt ena barn tappat motivationen att ens gå till skolan.(vi har världens bästa barnskyddsarbetare)

Det jag inte kommer vänja mig vid är att människor inte förstår mitt nya jag och mina prioriteringar eller min ork. Det att jag har psykiskt tungt och svårt. Inte bara för mitt dagliga liv utan också för min cancer..det missförstås helatiden. Nånstans måste det väl finnas plats att bara få vara, ifred, vila, bry sig om sig själv en liten stund eller göra nåt man tycker om. Jag har förklarat, så många gånger åt alla människor som jag bryr mig om hur mitt liv ser ut, hur det känns och hur jag kämpar alla dagar för att orka finnas där som mamma (de viktigaste för mig)..de flesta förstår men andra tar illa upp, kastar sin egen besvikelse och illamående över mig. Tur så har jag lärt mig, att var och en har rätt till sina känslor och tycken. Det finns inga rätt eller fel känslor. Även jag har samma rätt.

Jag har aldrig velat såra någon, men om man alltid skall vara alla till lags så sårar man sig själv… Hur många gånger har man tänkt att nej, jag orkar inte träffas men ändå går..

Tänker på hur många människor som kör sig slut med att alltid följa strömmen, eller uppnå alla krav som finns. Man ska ha ett bra jobb, va en bra fru, en stark man, ta hand om sin familj, laga mat, man ska ha hus, barn, bilar, hund, semester resa, sommarstuga/båt/husbil/husvagn, märkeskläder, städat hem med fin inredning, nyaste iPhone, gå på gym, träffa vänner, se bra ut på sociala medier och dessutom vara glad, utvilad, utåtriktad, positiv och problemfri..

~Allt det där jag inte är eller har~

Men jag har precis vad jag behöver, har några vänner och värlens bästa mamma som förstår och som stöder. Jag kommer ha de bra den dagen jag sluter ögonen, för jag har gjort allt jag kunnat, rest mig upp varje gång då livet många gånger dragit mattan under fötterna. Jag har älskat och blivit älskad, jag har varit den bästa mamman jag kunnat till mina barn. Ensam, för det mesta. I slutet av livet är man lika ensam som i magnet röret…med samma tankar, och känslor, tror jag.

Hade inte tänkt mig att jag skulle skriva idag, men jag fick mej en tankeställare via någon annan..

Offerkofta

Det är inte synd om mig. Jag skriver om mitt liv ur min synvinkel, med min åsikt, på basen av mina känslor om hur jag upplevt saker och ting. Jag har aldrig nämnt några andra personer vid namn, inte heller smutskastat någon. Jag har delat mina åsikter och mina känslor. Orsaken till att jag börjat blogga är just det att jag vill dela med mig av mina erfarenheter för att bryta tystnaden, om allt som anses skamligt eller inte skall pratas om. Jag vill vara öppen, och man vet ju aldrig vem som läser som inte förstår meningen utan att inte börja döma någon man ej ens nämnt… Men tydligen har mina texter tolkats helt fel av endel läsare som blir upprörda och fantiserar och bygger egna versioner av tex min barndom och ungdom, mitt liv, mina föräldrar och min familj. Grejen är ju inte vem som gjort vad, vem som sagt vad, skilsmässa eller inte, utan just det att allt det är saker som format mig till den jag är idag. Allt som händer mellan livets början och livets slut; varje människomöte, varje relation man har eller mister formar oss alla.

Orsaken att jag tagit upp att jag är ett skilsmässobarn, är för att oxå mina barn är det, jag förstår hur det känns att sakna en förälder..och ibland har jag skrivit om tankar om barnen. Inte för att jag är ett offer. Kan ju tillägga här att jag personligen tycker dom skulle ha skiljt sig tidigare.

Trots allt så har jag livsgnistan, och njuter av att bara få finnas. Jag ångar inget i mitt liv. Inget.

De har gett mig lärdom och ödmjukhet till andra och till mig själv. Framför allt har det gett mig empati. Jag sitter inte och tycker synd om mig själv över hur mitt liv har sett ut!

Tvärtom så är jag nöjd över allt jag varit med om och ibland när livet inte går som på räls så tänker jag att jag lär mig något nytt.

Tack till erfarenhetsexpertutbildningen för att jag insåg att jag, som alla andra människor här i världen har rätt till en egen åsikt, rätt till sina egna känslor. Dessutom kan ju samma situation eller händelse uppfattas på lika många olika vis som det finns människor. Något värt att tänka på.

Här sitter jag en lördag, dagen känns tom och meningslös. Imorgon är det andra advent.. Känner ingenting inför julen, skulle kunna gå i ide hela december och vakna till ett nytt år.

Jularna med mina barn har egentligen aldrig varit någon större glädje för mig, då vi alltid varit ensamma, jag och mina 2 barn, oftast har min mamma firat med oss. Men det finns jular vi varit bara jag och barnen. De jular hon ej varit med oss har jag verkligen fått kämpa att inte bryta ihop då jag har känt mig så meningslös, liten men framförallt ensam.

Man vet att i familjen har de andra en bättre sammanhållning, bättre relationer till varandra och har en egen rutin på julen. Så har det varit sen mina föräldrar skiljde sig.

Jag och mina barn har format vår egen rutin.

-Om jag ska va helt ärligt har jag avundats människor som har en stor jul med alla dom viktigaste människorna samlade kring julbordet och alla som delar glädjen när barnen öppnar klapparna eller julgubben knackar på dörren. Känslan av gemenskap och kärlek. Speciellt då det händer i egen familj. Jag har kämpat för att göra det bästa för mina barn men aldrig har vi 3 varit bjudna nånstans. Det har gjort ont att jag inte kunnat ge mina barn, en stor glad jul. Eller att ingen brytt sig om mina barn.. åtminstone känns de så för barnen. Det har många gånger funderat varför vår familj är som den är, det vet jag inte, har inget svar på det.

Men har tänkt att kanske jag bara blivit dömd för val jag gjort, för folk dömer alltid människor utan att veta varför människan gör sina val. Och ibland har man inga val, ibland händer bara saker. Människor som inte förstår finns det gott om.

Men det är okej, vi förstår, och julen är bara en helg, dom har haft bra jular ändå.

Sociala medierna skippar jag helst under jul och nyår för att inte behöva se hur lyckade bilder man tagit på julbordet uppdukat för 10 personer med vinglas och snaps. Familjebilder med matchande tröjor och den perfekta granen med klappar från golv till tak och de finaste klapparna står såklart längst fram på paradplats.

Känns som om julen är en sorts tävling, vem som har mer, finare, vackrare, mysigare. Varför ska man bry sig om sånt?

Själv tänker jag nu att vi har vår sorts jul, och det är vår normala jul. Barnen har ju mig och min mamma. Vi äter julmat och dom öppnar sina få paket och något kuvert med pengar eller köpkort. Glögg och pepparkakor i soffan. Sen åker mamma hem och barnen gör sitt. Ensamheten smyger på.

Pustar ut och tröstar mig själv med att tänka att julen är avklarad, igen. Påminner mig själv att det finns människor som är ensammare än jag, som inte har någon eller barn som av olika orsaker inte får en lycklig jul.

Sen har vi nyåret, då jag stått ensam och skjutit raketer med mina barn, som inte orkat hålla sig vakna till tolvslaget. Man har stått på balkongen hör smällarna och ser himlen vackert färgas av guldregn och ensamheten slår in. Senare åren har dom varit med kompisar eller haft kompisar här. Men ensamheten är densamma.

Igen sociala medier, där man firar familjer sinsemellan, vänner och släkt. Mat, skumppa, skål, gott nytt år!

Men det är oxå bara en helg som inte har så stor betydelse mera för mig. Väntar bara på att det ska vara över.

Tankarna snurrar över att hur många är det egentligen som lider av ensamheten, just under december.. och hur många som lever i ensamhet alla dagar.. hur många som inte säger nåt eller hur många som inte syns i vårt samhälle.. Ensamhet är något man inte ser på ytan. En människa som är glad och pratsam eller en människa som har en hel familj kan ändå kämpa med ensamhet. Jag har varit en av dom, en som ingen sett eller förstått.

Alla behöver någon, som genuint finns där. Som inte bara finns när det passar den. En julklapp, ett kort eller en julblomma ändar inte ensamheten. Alla behöver känna att man är betydelsefull och känna sig värdesatt.

Det behövs bara en ända människa, ett hej, ett hur mår du, hur går det, en som finns där, för att ändra den ensamma känslan.. Det vet jag nu.