Jessicancer

De senaste åren har gått åt att hitta en balans i vardagen med hur mycket jag klarar av, och vad som utlöser mera huvudvärk. Hjärntröttheten syns i alla vardagens sysslor. Glömsk, lättdistaherad, svårt att koncentrera mig, konstant trött, huvudvärk. Varit svårt att hitta balans i var gränsen går för att inte ta ut mig alltför mycket. Allt från stress,  städning, gårdsskötsel, och ta hand om min lilla familj.

Det händer mycket i tonåringars liv. De ska testas gränser (både egna och andras), försök att stå på egna ben och lära sig ta ansvar över sig själv. Hitta rätt, och lära sig av sina misstag.

Så har inte riktigt hunnit tänka på mig själv så mycket, som nog samtidigt har varit bra.

Ända gångerna som jag verkligen är oroad för mig själv och tänker för mycket, är nog vid varje magnetröntgen ändå tills man får svaret.

Jag visste att det kan ändra, när som helst och trodde jag att jag var förberedd..men där hade jag fel.

Kan man nånsin förbereda sig för att bli sjukare? Eller förbereda sig på att få ett svar man ej vill ha? Jag hade för mig att det inte kan vara värre än första beskedet för dryga 4 år sen. Men det väckte lika mycket svåra känslor.

Jaa, så nu är det ju så att jag skall få cytostatika igen… Jag vet hur jag mådde i 6 månader då jag åt dem i tablettform hemma. Vill inte tänka på de 6 månaderna, med håravfall, förstoppning, mer eller mindre illamående, ingenting smakade gott, aptitlöshet. Sen fick jag gång på gång svamp i munnen som gjorde så ont och sved. Flaska efter flaska med medicin mot det. Muntorrhet och och obehag när man svalde. Torra slemhinnor. Blodbrist, lågt hemoglobin. Hormonerna som körs ner av behandlingen och rubbar det sista av ens normala humör. Immunförsvaret blir betydligt mycket sämre så hoppas familjen hålls frisk och att ingen smittar mig med något litet som kan bli värre. Man blir tröttare, fysiskt men åxå psykiskt. Jag är ju redan övertrött helatiden, så hur skall det kännas sen.. Hela vintern har man väntat på ljusare tider och en fin vår.. Älskar sommar, sol och strand.. Ingen sol, med cytostatika. Så med min tur så det blir säkert en superfin sommar, och jag sitter troligtvis hemma på bakgården i skuggan å mår dåligt.

Just nu, tänker jag på alla dom som försöker trösta, och förstå, som tycker man ska hitta något positivt att se framemot. Eller som säger det blir nog bra. Du ska inte fundera så mycket. Vi har bra läkare.. Det finns alltid dom som har det värre..  Du har så mycket positivt i ditt liv…

Det är lätt att säga, när man inte går igenom samma sak, inte levt ett liv som jag eller bär mina känslor och tankar. Det är ju det som gör människan och livet unikt, att det finns bara en som just jag, eller du. Ingen har gått din väg. Ingen kan bestämma vad någon ska känna eller hur någon ska se på saken.

Jag har rätt att må som jag mår. Jag har rätt att känna som jag känner. Jag bearbetar saker på mitt vis. Ingen kan styra det.

Jag har jag faktist lite svårt att lägga blicken framåt för tillfället, och jag vet ju att när jag är klar med mina behandlingar så kommer jag känna mig lättad över att det är över. Men det tar även tid att återhämta sig. Så jag ser det som att livet blir på paus. Håller tummar och tår för att det inte skall komma ännu något nytt.

Jag trodde att jag var ”klar” med att sörja livet som var, men det känns som om jag inte läkt ändå. Såren man så fint hade läkt, så skrapades ärren upp igen.

Samma tankar snurrar, hur ska livet se ut? Barn, hem och hundar..ekonomi.. Hur ska barnen må? Hur ska mamma orka? Barnen säger inte värst mycket om saken och det oroar mig att de inte vill tänka på det.

Kan inte hjälpa att mitt psyke känns ostabilt.. omotiverad… frustrerad… förvirrad… matt… ledsen…som om jag levde i en dimma. Är det här verkligen Mitt Liv?

Att inte veta hur livet kommer se ut, är skrämmande. Att inte ha någon plan för framtiden, är deprimerande.

Orken att orka förklara det här för människor, är slut. Den som förstår, förstår. Det känner man direkt. Men man känner också av när man hamnar förklara om och om igen, att förståelsen kommer aldrig finnas. Jag har inget att ge, när jag mår såhär. Har inget behov att vara nån till lags, och det behöver jag inte heller. Jag har rätt att känna mig ensam, och svag. Det är sånt bara jag kan  och måste bearbeta. Jag är inte så funtad att jag bara kan stänga av känslor. Jag måste ta mig igenom det för mig själv och för min familj.

Försöker trösta mig själv med att tänka att livet är värt att kämpa för, och visst är det ju det. Samtidigt som det känns så orättvist.

Mitt liv blev aldrig som jag tänkte mig, men jag är lycklig över det jag har. Allt som man tog förgivet att man har, innan man blev sjuk. Med det menar jag ju mina 2 fina barn, en genomsnäll mamma å 3 gosiga hundar. Vi har tak över huvudet, mat på bordet och en stor gård.

Vad mer behöver vi. Vi har kärlek, och omtanke. Vi bryr oss om dom som betyder mest. Vi pratar om allt med varandra. Vi ger för mycket åt människor som ej förtjänar det. Vi dömer inte nån för vad nån annan säger, vi bildar en egen uppfattning, om vi sen ibland blir sårade, men vi tycker alla är värda en chans. Sarkastisk humor är vår specialitet, som bär oss genom svåra tider.

Jag är stolt mamma, fast mina barn har sökt lite extra efter vem dom är och gått över gränser som har lett till brådskande omplacering. Det var mitt (livs svåraste) beslut, för att få ett stop på fel väg. Typen kom hem och klart var, att stoppet gjorde sitt. Mognare, och kan göra bättre val och lär sig sätta sina egna gränser.

Den andra har fixat sommarjobb, helt själv. Som varit så blyg med främmande människor att man inte ens för 1 år sen kunde beställa mat själv från grillkiosken. Wow!

Vi kan prata öppet om allt, allt som hänt i livet och hur man löser problem i relationer. Vi är sammansvetsade på ett vis som är svårt att förstå. Vi stöder varandra och barnen frågar alltid råd, när de står inför svåra situationer. Kommer hem å pratar om vad de gjort, vad andra gjort, och vad som hänt även om det är saker man som ung inte skulle berätta till sina föräldrar. Barnens kompisar vet oxå att jag finns där, och de pratar oxå om sina liv med mig. Mina ungdomsår var allt annat än lätta, så jag kanske förstår på ett annat sätt..eller så tänker jag på den saken.

Oavsett så känner jag att jag att jag lyckats ganska bra trots att oddsen inte alltid varit så bra.

Det bästa av allt är känslan av att se att barnen har hjärtat på rätt plats.

Det är väl just det som får mig att vilja leva. De här stunderna. Det ger mig lite motivation inför min kommande ”paus” från livet.

Livet blir väl inte alltid som man tänkt sig, och ibland måste man ändra planerna många gånger. En del kan känna ett misslyckande, medan en annan kan känna det som en ny start. Jag har ju lärt mig att tänka att man lär sig något av allt som sker.

Imorgon bär det av till cancersjukhuset, och livet blir därefter antagligen mer eller mindre ”segt”. Måste peppa mig själv..med att det kommer igen ge mig en ny erfarenhet. Som i längden gör mig starkare och ödmjukare. Men ännu större kommer tacksamheten till livet vara när allt är över.

Over and out ✌️

---

Känner idag att jag vill dela med mig av de tankar jag har. Har alltid älskat att skriva, bland annat dikter och texter i olika form. I allmännhet tycker jag att det varit lättare att hitta pennan än talet.

Men när jag utbildade mig till erfarenhetsexpert har jag hittat talets förmåga också.

När jag föreläst om mitt liv för helt främmande människor så gör jag det helhjärtat, lika som att skriva. Det ger mig en mening i livet att se att folk kan känna igen sig, och kunna förmedla ett hopp om att hur risigt livet än kan bli så går livet framåt. För ibland måste man kämpa igenom saker fast det känns hopplöst. Jag tror också att saker och ting händer av en mening, och fast livet inte går som planerat så ger det verktyg att komma vidare och meningen visar sig efterhand. Man måste bara intala sig själv att livet är värt att leva och våga tro på framtiden.

Jag har knappt haft tid de senaste 2 åren att tänka på mig själv. Allt har bara varit kaos efter kaos.

Så här för ett par veckor sen, så hade jag ett par dagar då jag kunde pusta ut, inget överlopps att fundera över. Så skön känsla att bara vara stressfri. Andas, njuta av att bara göra ingenting. Hoppades att den känslan skulle hålla i sig.. 

Men från ingenstans började tankarna bara snurra..

Tanken som fick mig att brista var, att då jag fick min diagnos så frågade jag hur min prognos ser ut. Neurologen sa, att ju yngre man är så desto bättre prognos, medellivslängden är ca 12 år från diagnosen men det finns dom som lever över 20 år.

-Den tanken kändes som en världens undergång..fick en stor klump i bröstet, sorgen tog över och tvivlade över meningen med livet. Ångesten kröp på..kände mig så liten, hjälplös men framförallt ensam! Jag tänkte på att det är redan 4 år, av de år jag har.. Tänkte på mina barn, E är redan 18 och T blir 17 år i sommar. Det blev inte mycket sömn den natten. Allt kändes så hopplöst, och meningslöst.

Fakta är att det inte funnits mycket tid för att tänka på mig själv, då vardagens bekymmer har fyllt det mesta av min tid och snott min energi. Så hjärntröttheten syns både i hemmet och relationerna. Lika kaotiskt på bägge.

Min önskan var ju för 4 år sen att jag skulle få vara med som en mamma fast jag blev sjuk. Men vad händer när dom så småningom flyger ut ur boet.

Vem är jag då? Vad har jag kvar? Vad ska jag då göra? När jag funderar på framtiden skrämmer den mig lite om jag ska va helt ärlig.

-Alla ”normala” människor har ett jobb och en gemenskap bland arbetskamraterna.  Vänskapsförhållanden från unga år som räcker livet ut. Något som är ens egen grej, och man har något att gå till.

Jag har inget av dom. Bara Mamma. Min stödpelare, den jag går till.

Men hon kommer heller inte finnas förevigt. Jag hoppas ju att de ska gå den rätta vägen, att jag kan ta hand om henne, som hon tagit hand om mig och min lilla familj. ❤️

-Grejen är ju den att jag är inte rädd för döden, jag är mera rädd för att jag inte hinner göra allt som jag har velat i livet, eller dör med en ensam/tom känsla.

Jag vet att ingen är lovad morgondagen, men att få en chock av att livet kunde ha tagit slut på hälft, ändrar människans syn på saker och ting. Man vet inte hur skört livet är, jag visste inte. Inte före jag var där på gränsen.

De fanns en gång ett annat jag, som inte finns mera. Sorgen av allt man förlorade ändrar människan. Även sorg över relationer i familjen, skillnad på vänner och ”vänner”.

Verkligheten var ju att man tog allt för mycket förgivet, tänjde på sig själv för att göra någon annan nöjd..och tänker i efterhand att det var det dummaste man gjort.

Fortfarande tror jag att livet är vad man gör det till, och att man för göra sitt bästa av det man har..och spela med de kort man blir tilldelad.. Men, om man inte vet vad man vill göra i livet, eller vad man spelar för så kan det vara svårt..

Kanske man skulle borda göra en bucketlist..de var min son som sa de..men  till det mesta behövs en ekonomi som skulle möjliggöra det.. Men kanske ändå värt att fundera på vad man själv hade ångrat att man aldrig gjort/upplevt.

Det förvånar mig ännu att jag en gång i livet tänkte att tid finns hur mycket som helst. Helt vanligt var att skjuta upp att göra saker man drömmer om, umgås med människor man bryr sig om. Istället satt man tiden och erergi på saker som egentligen inte är det viktigaste.

De sorgliga är ju de att, tid, har vi alla begränsat.

Jag vill åtminstone inte aldrig mera tänka som när jag blev sjuk…att jag satt min tid på fel saker eller fel människor som tar mer än vad det ger, eller försöker ändra på mitt tankesätt eller det jag tycker är viktigt för mig.

Livet i mitt tycke ska va meningsfullt, omringad av människor som accepterar mig som jag är.

Att känna sig lite hopplös ibland, och att man går sönder är ju inte speciellt lätt, men tänker är att man plockar med sig byggstenar så man blir starkare för varje gång. 

Jag plockar på mina byggstenar som bäst, och jag vet inom mig att stenarna hittar sin plats.

För 4 år sen, var jag helt ovetande vad som skulle hända. Jag hade ingen aning om att livet inte snart skulle vara detsamma.

Trivdes med min vardag då, med allt som hörde till…barn, hundar, jobb,  arbetskamrater och framförallt känslan av att ha en sorts kontroll över sitt liv.

Berg och dalar finns genom hela livet, men tänkte då för en stund att livet var härligt.

Om man hade vetat då, hur livet skulle se ut idag.

-Den 4 februari 2020, sprack mitt liv, min mening och hela ”Jaget” i tusen bitar.

Kvar fanns bara det absolut viktigaste, min lilla familj. Allt annat var ett ända kaos.

Svårt var det att börja om ett nytt liv, då allt man kämpat för inte mera fanns.

Tankarna och känslorna bara vällde över mig.. Själv hade man en konstant sorg och besvikelse inom sig, men samtidigt måste man vara stark för barnen. Därtill möta andra näras sorg och tankar.

Själv blev jag snabbt utmattad av mina egna tankar som bara snurrade, försökte hitta fotfäste men det var tufft…dolde mitt inre en hel del för att visa mig stark. Jaa, att vara hemma alla dagar så hade man väldigt mycket tid att tänka och känna. Pratade, kramades och grät med min äldsta hund, Laban. 💙

Strålningen och cellgifterna tog största delen av mitt hår. Kan känna den känslan ännu nu, hur håret bara blev kvar i borsten. Att se sig själv i spegeln med stora fläckar utan hår, smällfet av kortison var hemskt. De fanns dom som sa, det är ju bara hår.. Nej det är inte bara hår, för en kvinna är håret viktigt. Det är en del av ens identitet.

-Att inte veta hur livet ska se ut, är väldigt svårt. Alltid har man ju en sorts plan och någon struktur i vardagen, man vet på förhand vad man gör och när..

Att gå från att ha en plan och innehåll, till att inte ha något alls. Redan att få en så liten sak som 4 veckors arbetslista, som man planerade livet runt är en stor sak att inte ha.

Att gå från en sorts trygg, och ganska så förutsägbar vardag till det mest otänkbara..

Det känns tufft ibland nu också, men har kommit en god bit på vägen..

Minns känslorna och tankarna som det var igår.. Kommer jag klara det här? Vad händer med mina barn om jag inte lever? Varför jag? Hur ska jag orka? Vad är viktigt för mig? Hur skulle jag kunna börja pånytt? Hur ska livet se ut? Kommer jag vara mig lik?

Det konstiga är att man aldrig kan tänka sig hur det är, innan man får en sån chock, som att bli sjuk och tvingas tänka och gå igenom dessa känslor.

Dessa känslor bär man med sig livet ut, inte förståss så att man tänker på det helatiden, men det finns visst stunder som man blir sentimental och känslosam. (vattnas i ögonen nu också)

Hade man valt samma innehåll i livet, samma människor eller samma väg?

Själv ser jag ju att allt har format mig till den jag är, och skulle inte byta ut mitt liv mot någonting annat.

Tänker när livet är surt, att det lär mig något nytt, och att jag växer som människa. Låter kanske dumt för någon men det är ju så det är.

Livet lär en människa mer än någon skola, eller något jobb.

Om man har en negativ syn på livet, så blir också vardagen väldigt negativ. Jag har verkligen fått jobba mig upp till den syn jag har idag. Jaa, må säga att livet är värt att leva varje stund.

Livet är väl vad vi gör det till..vi har alltid rätt att välja hur vi vill leva och vad vi vill göra men vi kan inte välja vad som händer omkring oss.

Men vad man kan träna är, hur vi ser på saker och ting under livets gång. Man kan faktist se bakom regnet, och de mörka molnen. Kanske låta hoppet leva och tänker att solen finns där bakom ändå.

Ibland måste man bara leta lite mer efter det lilla positiva som finns, istället för att fastna i det negativa.

Man ska inte leva i det förflutna, men man ska ta med sig vad det lärt en.

Tacksam för livet, och få finnas kvar.