Livet går visst upp och ner, men så ska ju livet vara. Har befunnit mig i en tid som varit på något vis så dimmigt och flummigt. Alla dagar kan inte vara lika bra. Endel dagar, som idag, får man söka lite extra efter det positva.

Vi var till Grekland till Rhodos, bara jag och barnen. Det var verkligen skönt och välbehövt med ett avbrott i vardagen för oss 3.

Det har jag att vara tacksam för~ att det verkligen finns fina och snälla människor i den här världen. Som även hjälpte oss lite för att kunna resa. Tänk att det finns sådana människor som man inte ens känner som har större hjärtan och är mer omtänksamma om sina medmänniskor än vad människor i ens närhet är… Konstigt, eller hur?

Blev en positiv chock, ett oföglömligt människomöte, tårarna forsade och man trodde inte det var sant att vi skulle kunna åka på resa..det kunde inte hända oss, som aldrig någon större tur haft. Tänker på att en sak som är liten och betydelselös för en människa kan betyda allt för en annan. Det är väl det som gör oss mänskliga, att alla är vi olika och saker och ting har en annan betydelse för varje människa.

I alla fall, så hade vi drömt om att resa före jag blev sjuk, men det blev aldrig en sådan resa, det blev en resa om livet istället, hur skört, och hur sårbart allt i livet egentligen är.

Dessutom är det omöjligt att spara något när man lever på pension och bidrag. Så det var en oförglömlig och värdefull resa, där vi skapade minnen och äventyr vi kommer se tillbaka på resten av livet. ❤️

Men trots att veckan på Rhodos var fin och vardagens stress var på paus, så hann man bara vara hemma en dag så var man vilsen igen. Det bara känns som om jag inte vet vart jag är påväg, jag har ingen destination eller mål. Trampar och trampar men kommer ingenstans…

-Det är väl så det kan bli när man bara lever för en dag i taget, i flera års tid. Om man hade kunnat jobba hade man ändå haft annat att tänka på, och något att se framemot som tex sommarsemester och en annan form av motivation då man ändå kunde jobba lite extra för att få ihop en liten guldkant. Men livet tog en totalvändning, och man får spela med de kort man blivit tilldelad.

En sak som jag har märkt under mina år, att jag är så van att det helatiden händer nåt svårt eller jobbigt, -så fort man känner känslan av lugn och harmoni så övergår det till en mental förberedelse inför nästa motgång. Det är väl ett verktyg man har samlat på sig, för att inte falla för djupt när livet ger nästa prövning.

Människan är ett flockdjur, och har ett behov av att känna samhörighet och få bekräftelse för att man betyder något.  Just idag känns det som om jag sitter i en bubbla,ensam, där tankar och känslor bara kokar…och mitt inre rop, blir ett eko som inte hörs i nån annans öron. Ingen förstår och ingen kan ta emot mina känslor, och ingen har gått i mina skor.

Det är kanske är helt normalt de också, då man inte har någon att verkligen luta sig på, som skulle förstå min väg, kunna känna dessa känslor och förstå min syn på livet.

Det gör att vardagen känns desto jobbigare, när man ska förklara varför man är på ett visst sätt eller varför man gör vissa val eller varför man prioriterar saker i livet som man gör. Det är inget personligt, utan min ork är begränsad.

Det händer helatiden så mycket i vardagen, och ibland är det inte lätt att stå som ensam mamma. Just nu är det lite extra huvudbry i vardagen. Vilket också gör att jag tar avstånd och undviker att förklara.

Det finns några människor som rör till det för vår familj. Det finns inget jag kan göra, annat än försöka hålla balansen, hålla ut och försöka hålla oss på spåret. Trots allt är min lilla familj det mest värdefulla för mig och jag vet att jag har gjort mitt bästa och fortsätter göra det även om det ibland känns hopplöst och tungt.

Föräldrarollen ändrar ju med tiden. Man vet inte alltid hur hårt man ska hålla i tyglarna eller när ska man lösa tygeln.

Från att ha ett litet knytte, som utvecklas och växer till de stadie vi nu är i, då man försöker bryta sig lös, stå på egna ben och tror att man vet vad som är bäst helt själv..

Skulle man bara kunna ge dem en spåkula så de kunde se i framtiden att beslut man gör idag, följer en livet ut. Visa en liten glimt av det liv man hade levt, med valet man hade gjort. (Skulle själv vara i behov av den kulan just nu)

Det är ju så när man är ung, man lever en stund i taget, lever för att livet ska va kul och gör vad man vill och tänker sällan på hur livet formas, och framtiden av val man gör. Det är ju då föräldrarna ska finnas där, vägleda, och stöda.

Oron över barnen, när de söker sig själva, och man vet att det behövs bara ett fel val, ett snedsteg. Ett fel beslut. Ett misstag.

Knappast är jag den ändå föräldern som känt eller känner så.

Allas önskan om sina barn är att de ska lyckas i livet, få vara friska, älskade, uppskattade, värdefulla och ha en mening i livet.

Det ända jag har klart för mig, i mitt kaos, är just det, att få mina barn att känna sig så. Älskade, värdefulla och uppskattade. Det är min mening.

Som hen som hjälpte oss fixa till Rhodosresan sa, att hen tror att ger man något gott så kommer det tillbaka, och har man fått något gott så ger man det vidare.

Jag hoppas och tror på dessa ord.

Och de att hen skänkte ett hopp om att det fortfarande finns människor som inte dömande ser ner, utan ger en känsla att lysa upp mörkret.

Direkt blev dagen lite positivare av den tanken…. ❤️