-Hade blogg tidigare, men beslöt mig för att avsluta den och vända blad, börja en ny blogg.

Börjar väl med att presentera mig själv för er läsare som inte vet vem jag är.

Jag är född 1984. Jag har varit gift och från äktenskapet har jag 2 tonårsbarn ❤ f.-06 💙 f.-07. Jag har varit ensamstående i 14 år. Barnens pappa blev en blandmissbrukare, kriminell och suttit i fängelse. (Han lever fortfarande ett lika oroligt liv.)

Själv skulle jag beskriva min egen barndom som trasig, och orolig. Utan trygg vuxen.

Fick inte något avgångsbetyg från grundskolan. Jag flyttade hemifrån som 15, nästan 16 åring och började då jobba på en städfirma. Efter det var det fabriker, caféer, butik mm. År 2015 utbildade jag mig till närvårdare, och jobbade med äldreomsorg.

Största orsaken till att jag börjat skriva är att jag insjuknade i obotlig hjärncancer år 2020, och blev därefter sjukpensionerad. Det ändrade hela mitt liv, mina proiriteringar och min syn på livet. Saker man hade strävat efter, som inte betydde eller betyder något mer. Lycka är inte vad man har utan vem man har.

Jag beslöt mig för att jag vill göra något av mina erfarenheter och kanske kunna stöda och hjälpa någon som är i samma situation som jag nångång varit. Bryta tystnaden om hur det känns när man är på botten, släppa skam och skuldkänslor. Komma vidare och hålla hoppet uppe. Så jag studerade till erfarenhetsexpert och det gav mig verktyg att våga öppna upp allt. Våga vara bar.

Den tid som är förlorad kommer ej mer. Så istället för att grubbla så tänker jag på vad det lärt mej. Varje stund man grubblar eller stressar så är det en stund förlorad.

Tiden är begränsad, och man vet ju aldrig när tiden är ute. Sånt tänkte man inte på tidigare, men förstod det när jag fick höra -du har hjärntumör som är obotlig.

Jag är lycklig över att få leva.

Är du?