De senaste åren har gått åt att hitta en balans i vardagen med hur mycket jag klarar av, och vad som utlöser mera huvudvärk. Hjärntröttheten syns i alla vardagens sysslor. Glömsk, lättdistaherad, svårt att koncentrera mig, konstant trött, huvudvärk. Varit svårt att hitta balans i var gränsen går för att inte ta ut mig alltför mycket. Allt från stress,  städning, gårdsskötsel, och ta hand om min lilla familj.

Det händer mycket i tonåringars liv. De ska testas gränser (både egna och andras), försök att stå på egna ben och lära sig ta ansvar över sig själv. Hitta rätt, och lära sig av sina misstag.

Så har inte riktigt hunnit tänka på mig själv så mycket, som nog samtidigt har varit bra.

Ända gångerna som jag verkligen är oroad för mig själv och tänker för mycket, är nog vid varje magnetröntgen ändå tills man får svaret.

Jag visste att det kan ändra, när som helst och trodde jag att jag var förberedd..men där hade jag fel.

Kan man nånsin förbereda sig för att bli sjukare? Eller förbereda sig på att få ett svar man ej vill ha? Jag hade för mig att det inte kan vara värre än första beskedet för dryga 4 år sen. Men det väckte lika mycket svåra känslor.

Jaa, så nu är det ju så att jag skall få cytostatika igen… Jag vet hur jag mådde i 6 månader då jag åt dem i tablettform hemma. Vill inte tänka på de 6 månaderna, med håravfall, förstoppning, mer eller mindre illamående, ingenting smakade gott, aptitlöshet. Sen fick jag gång på gång svamp i munnen som gjorde så ont och sved. Flaska efter flaska med medicin mot det. Muntorrhet och och obehag när man svalde. Torra slemhinnor. Blodbrist, lågt hemoglobin. Hormonerna som körs ner av behandlingen och rubbar det sista av ens normala humör. Immunförsvaret blir betydligt mycket sämre så hoppas familjen hålls frisk och att ingen smittar mig med något litet som kan bli värre. Man blir tröttare, fysiskt men åxå psykiskt. Jag är ju redan övertrött helatiden, så hur skall det kännas sen.. Hela vintern har man väntat på ljusare tider och en fin vår.. Älskar sommar, sol och strand.. Ingen sol, med cytostatika. Så med min tur så det blir säkert en superfin sommar, och jag sitter troligtvis hemma på bakgården i skuggan å mår dåligt.

Just nu, tänker jag på alla dom som försöker trösta, och förstå, som tycker man ska hitta något positivt att se framemot. Eller som säger det blir nog bra. Du ska inte fundera så mycket. Vi har bra läkare.. Det finns alltid dom som har det värre..  Du har så mycket positivt i ditt liv…

Det är lätt att säga, när man inte går igenom samma sak, inte levt ett liv som jag eller bär mina känslor och tankar. Det är ju det som gör människan och livet unikt, att det finns bara en som just jag, eller du. Ingen har gått din väg. Ingen kan bestämma vad någon ska känna eller hur någon ska se på saken.

Jag har rätt att må som jag mår. Jag har rätt att känna som jag känner. Jag bearbetar saker på mitt vis. Ingen kan styra det.

Jag har jag faktist lite svårt att lägga blicken framåt för tillfället, och jag vet ju att när jag är klar med mina behandlingar så kommer jag känna mig lättad över att det är över. Men det tar även tid att återhämta sig. Så jag ser det som att livet blir på paus. Håller tummar och tår för att det inte skall komma ännu något nytt.

Jag trodde att jag var ”klar” med att sörja livet som var, men det känns som om jag inte läkt ändå. Såren man så fint hade läkt, så skrapades ärren upp igen.

Samma tankar snurrar, hur ska livet se ut? Barn, hem och hundar..ekonomi.. Hur ska barnen må? Hur ska mamma orka? Barnen säger inte värst mycket om saken och det oroar mig att de inte vill tänka på det.

Kan inte hjälpa att mitt psyke känns ostabilt.. omotiverad… frustrerad… förvirrad… matt… ledsen…som om jag levde i en dimma. Är det här verkligen Mitt Liv?

Att inte veta hur livet kommer se ut, är skrämmande. Att inte ha någon plan för framtiden, är deprimerande.

Orken att orka förklara det här för människor, är slut. Den som förstår, förstår. Det känner man direkt. Men man känner också av när man hamnar förklara om och om igen, att förståelsen kommer aldrig finnas. Jag har inget att ge, när jag mår såhär. Har inget behov att vara nån till lags, och det behöver jag inte heller. Jag har rätt att känna mig ensam, och svag. Det är sånt bara jag kan  och måste bearbeta. Jag är inte så funtad att jag bara kan stänga av känslor. Jag måste ta mig igenom det för mig själv och för min familj.

Försöker trösta mig själv med att tänka att livet är värt att kämpa för, och visst är det ju det. Samtidigt som det känns så orättvist.

Mitt liv blev aldrig som jag tänkte mig, men jag är lycklig över det jag har. Allt som man tog förgivet att man har, innan man blev sjuk. Med det menar jag ju mina 2 fina barn, en genomsnäll mamma å 3 gosiga hundar. Vi har tak över huvudet, mat på bordet och en stor gård.

Vad mer behöver vi. Vi har kärlek, och omtanke. Vi bryr oss om dom som betyder mest. Vi pratar om allt med varandra. Vi ger för mycket åt människor som ej förtjänar det. Vi dömer inte nån för vad nån annan säger, vi bildar en egen uppfattning, om vi sen ibland blir sårade, men vi tycker alla är värda en chans. Sarkastisk humor är vår specialitet, som bär oss genom svåra tider.

Jag är stolt mamma, fast mina barn har sökt lite extra efter vem dom är och gått över gränser som har lett till brådskande omplacering. Det var mitt (livs svåraste) beslut, för att få ett stop på fel väg. Typen kom hem och klart var, att stoppet gjorde sitt. Mognare, och kan göra bättre val och lär sig sätta sina egna gränser.

Den andra har fixat sommarjobb, helt själv. Som varit så blyg med främmande människor att man inte ens för 1 år sen kunde beställa mat själv från grillkiosken. Wow!

Vi kan prata öppet om allt, allt som hänt i livet och hur man löser problem i relationer. Vi är sammansvetsade på ett vis som är svårt att förstå. Vi stöder varandra och barnen frågar alltid råd, när de står inför svåra situationer. Kommer hem å pratar om vad de gjort, vad andra gjort, och vad som hänt även om det är saker man som ung inte skulle berätta till sina föräldrar. Barnens kompisar vet oxå att jag finns där, och de pratar oxå om sina liv med mig. Mina ungdomsår var allt annat än lätta, så jag kanske förstår på ett annat sätt..eller så tänker jag på den saken.

Oavsett så känner jag att jag att jag lyckats ganska bra trots att oddsen inte alltid varit så bra.

Det bästa av allt är känslan av att se att barnen har hjärtat på rätt plats.

Det är väl just det som får mig att vilja leva. De här stunderna. Det ger mig lite motivation inför min kommande ”paus” från livet.

Livet blir väl inte alltid som man tänkt sig, och ibland måste man ändra planerna många gånger. En del kan känna ett misslyckande, medan en annan kan känna det som en ny start. Jag har ju lärt mig att tänka att man lär sig något av allt som sker.

Imorgon bär det av till cancersjukhuset, och livet blir därefter antagligen mer eller mindre ”segt”. Måste peppa mig själv..med att det kommer igen ge mig en ny erfarenhet. Som i längden gör mig starkare och ödmjukare. Men ännu större kommer tacksamheten till livet vara när allt är över.

Over and out ✌️