---

Känner idag att jag vill dela med mig av de tankar jag har. Har alltid älskat att skriva, bland annat dikter och texter i olika form. I allmännhet tycker jag att det varit lättare att hitta pennan än talet.

Men när jag utbildade mig till erfarenhetsexpert har jag hittat talets förmåga också.

När jag föreläst om mitt liv för helt främmande människor så gör jag det helhjärtat, lika som att skriva. Det ger mig en mening i livet att se att folk kan känna igen sig, och kunna förmedla ett hopp om att hur risigt livet än kan bli så går livet framåt. För ibland måste man kämpa igenom saker fast det känns hopplöst. Jag tror också att saker och ting händer av en mening, och fast livet inte går som planerat så ger det verktyg att komma vidare och meningen visar sig efterhand. Man måste bara intala sig själv att livet är värt att leva och våga tro på framtiden.

Jag har knappt haft tid de senaste 2 åren att tänka på mig själv. Allt har bara varit kaos efter kaos.

Så här för ett par veckor sen, så hade jag ett par dagar då jag kunde pusta ut, inget överlopps att fundera över. Så skön känsla att bara vara stressfri. Andas, njuta av att bara göra ingenting. Hoppades att den känslan skulle hålla i sig.. 

Men från ingenstans började tankarna bara snurra..

Tanken som fick mig att brista var, att då jag fick min diagnos så frågade jag hur min prognos ser ut. Neurologen sa, att ju yngre man är så desto bättre prognos, medellivslängden är ca 12 år från diagnosen men det finns dom som lever över 20 år.

-Den tanken kändes som en världens undergång..fick en stor klump i bröstet, sorgen tog över och tvivlade över meningen med livet. Ångesten kröp på..kände mig så liten, hjälplös men framförallt ensam! Jag tänkte på att det är redan 4 år, av de år jag har.. Tänkte på mina barn, E är redan 18 och T blir 17 år i sommar. Det blev inte mycket sömn den natten. Allt kändes så hopplöst, och meningslöst.

Fakta är att det inte funnits mycket tid för att tänka på mig själv, då vardagens bekymmer har fyllt det mesta av min tid och snott min energi. Så hjärntröttheten syns både i hemmet och relationerna. Lika kaotiskt på bägge.

Min önskan var ju för 4 år sen att jag skulle få vara med som en mamma fast jag blev sjuk. Men vad händer när dom så småningom flyger ut ur boet.

Vem är jag då? Vad har jag kvar? Vad ska jag då göra? När jag funderar på framtiden skrämmer den mig lite om jag ska va helt ärlig.

-Alla ”normala” människor har ett jobb och en gemenskap bland arbetskamraterna.  Vänskapsförhållanden från unga år som räcker livet ut. Något som är ens egen grej, och man har något att gå till.

Jag har inget av dom. Bara Mamma. Min stödpelare, den jag går till.

Men hon kommer heller inte finnas förevigt. Jag hoppas ju att de ska gå den rätta vägen, att jag kan ta hand om henne, som hon tagit hand om mig och min lilla familj. ❤️

-Grejen är ju den att jag är inte rädd för döden, jag är mera rädd för att jag inte hinner göra allt som jag har velat i livet, eller dör med en ensam/tom känsla.

Jag vet att ingen är lovad morgondagen, men att få en chock av att livet kunde ha tagit slut på hälft, ändrar människans syn på saker och ting. Man vet inte hur skört livet är, jag visste inte. Inte före jag var där på gränsen.

De fanns en gång ett annat jag, som inte finns mera. Sorgen av allt man förlorade ändrar människan. Även sorg över relationer i familjen, skillnad på vänner och ”vänner”.

Verkligheten var ju att man tog allt för mycket förgivet, tänjde på sig själv för att göra någon annan nöjd..och tänker i efterhand att det var det dummaste man gjort.

Fortfarande tror jag att livet är vad man gör det till, och att man för göra sitt bästa av det man har..och spela med de kort man blir tilldelad.. Men, om man inte vet vad man vill göra i livet, eller vad man spelar för så kan det vara svårt..

Kanske man skulle borda göra en bucketlist..de var min son som sa de..men  till det mesta behövs en ekonomi som skulle möjliggöra det.. Men kanske ändå värt att fundera på vad man själv hade ångrat att man aldrig gjort/upplevt.

Det förvånar mig ännu att jag en gång i livet tänkte att tid finns hur mycket som helst. Helt vanligt var att skjuta upp att göra saker man drömmer om, umgås med människor man bryr sig om. Istället satt man tiden och erergi på saker som egentligen inte är det viktigaste.

De sorgliga är ju de att, tid, har vi alla begränsat.

Jag vill åtminstone inte aldrig mera tänka som när jag blev sjuk…att jag satt min tid på fel saker eller fel människor som tar mer än vad det ger, eller försöker ändra på mitt tankesätt eller det jag tycker är viktigt för mig.

Livet i mitt tycke ska va meningsfullt, omringad av människor som accepterar mig som jag är.

Att känna sig lite hopplös ibland, och att man går sönder är ju inte speciellt lätt, men tänker är att man plockar med sig byggstenar så man blir starkare för varje gång. 

Jag plockar på mina byggstenar som bäst, och jag vet inom mig att stenarna hittar sin plats.