För 4 år sen, var jag helt ovetande vad som skulle hända. Jag hade ingen aning om att livet inte snart skulle vara detsamma.

Trivdes med min vardag då, med allt som hörde till…barn, hundar, jobb,  arbetskamrater och framförallt känslan av att ha en sorts kontroll över sitt liv.

Berg och dalar finns genom hela livet, men tänkte då för en stund att livet var härligt.

Om man hade vetat då, hur livet skulle se ut idag.

-Den 4 februari 2020, sprack mitt liv, min mening och hela ”Jaget” i tusen bitar.

Kvar fanns bara det absolut viktigaste, min lilla familj. Allt annat var ett ända kaos.

Svårt var det att börja om ett nytt liv, då allt man kämpat för inte mera fanns.

Tankarna och känslorna bara vällde över mig.. Själv hade man en konstant sorg och besvikelse inom sig, men samtidigt måste man vara stark för barnen. Därtill möta andra näras sorg och tankar.

Själv blev jag snabbt utmattad av mina egna tankar som bara snurrade, försökte hitta fotfäste men det var tufft…dolde mitt inre en hel del för att visa mig stark. Jaa, att vara hemma alla dagar så hade man väldigt mycket tid att tänka och känna. Pratade, kramades och grät med min äldsta hund, Laban. 💙

Strålningen och cellgifterna tog största delen av mitt hår. Kan känna den känslan ännu nu, hur håret bara blev kvar i borsten. Att se sig själv i spegeln med stora fläckar utan hår, smällfet av kortison var hemskt. De fanns dom som sa, det är ju bara hår.. Nej det är inte bara hår, för en kvinna är håret viktigt. Det är en del av ens identitet.

-Att inte veta hur livet ska se ut, är väldigt svårt. Alltid har man ju en sorts plan och någon struktur i vardagen, man vet på förhand vad man gör och när..

Att gå från att ha en plan och innehåll, till att inte ha något alls. Redan att få en så liten sak som 4 veckors arbetslista, som man planerade livet runt är en stor sak att inte ha.

Att gå från en sorts trygg, och ganska så förutsägbar vardag till det mest otänkbara..

Det känns tufft ibland nu också, men har kommit en god bit på vägen..

Minns känslorna och tankarna som det var igår.. Kommer jag klara det här? Vad händer med mina barn om jag inte lever? Varför jag? Hur ska jag orka? Vad är viktigt för mig? Hur skulle jag kunna börja pånytt? Hur ska livet se ut? Kommer jag vara mig lik?

Det konstiga är att man aldrig kan tänka sig hur det är, innan man får en sån chock, som att bli sjuk och tvingas tänka och gå igenom dessa känslor.

Dessa känslor bär man med sig livet ut, inte förståss så att man tänker på det helatiden, men det finns visst stunder som man blir sentimental och känslosam. (vattnas i ögonen nu också)

Hade man valt samma innehåll i livet, samma människor eller samma väg?

Själv ser jag ju att allt har format mig till den jag är, och skulle inte byta ut mitt liv mot någonting annat.

Tänker när livet är surt, att det lär mig något nytt, och att jag växer som människa. Låter kanske dumt för någon men det är ju så det är.

Livet lär en människa mer än någon skola, eller något jobb.

Om man har en negativ syn på livet, så blir också vardagen väldigt negativ. Jag har verkligen fått jobba mig upp till den syn jag har idag. Jaa, må säga att livet är värt att leva varje stund.

Livet är väl vad vi gör det till..vi har alltid rätt att välja hur vi vill leva och vad vi vill göra men vi kan inte välja vad som händer omkring oss.

Men vad man kan träna är, hur vi ser på saker och ting under livets gång. Man kan faktist se bakom regnet, och de mörka molnen. Kanske låta hoppet leva och tänker att solen finns där bakom ändå.

Ibland måste man bara leta lite mer efter det lilla positiva som finns, istället för att fastna i det negativa.

Man ska inte leva i det förflutna, men man ska ta med sig vad det lärt en.

Tacksam för livet, och få finnas kvar.