Har tänkt på allt möjligt.. Alla människor som korsar eller har korsat vår väg har oftast gett oss något..

Om det sen är en lärdom eller en stund av lycka så har alla gett oss något vi tar med oss livet ut.

Det är ju alltid när man tänker tillbaka någon som varit med, någon man haft kul med, eller någon som sårat. Någon som lurat, någon som aldrig svikit. Någon som man lämnat bakom sig eller nån som gick bort för tidigt.

Är det människorna i vårt liv som format oss till de vi är idag…jag tror så!

Besvikelser och tuffa tider gör oss sårbara, så sårbara att vi ofta bygger murar för att undvika det igen. Man säger inte så mycket om känslorna man bär inom sig och undviker situationer som ens lite kan påminna om det förflutna.

Varför ska de vara så skamligt att prata om hur man mår?

Vi är alla människor, alla bär på känslor. Alla bär på erfarenheter som endast människan själv vet hur det känns. Ändå dömer folk fort, och skvallrar om andras liv UTAN att veta hur det känns för någon eller vad som drivit en till att må som den mår, eller att den tagit ett beslut som inte passar in i alla skallar.

Det är väl just därför man döljer illamående, deppressioner och bekymmer, för att man i dagens samhälle ska va så duktig, så lycklig, och man vill inte bli dömd till en sämre människa.

Frågar du en människa du träffar i butiken som du inte har sett på länge, -Hej, hur e de med dej? -Bra, svarar man fast mattan under fötterna just blivit bortdragen. Å det nämns åt följande person som -att jag såg henne i butiken.

Skulle man ha svarat som det är, hur slutkörd man är..vad hade hänt sen..?? Hamnar besvara otaliga frågor om hur, när, varför, vem osv. Jo- följande dom personen pratar med så ojnej jag såg henne/honom i butiken och vet du va som hade hänt.. Det bara förs vidare. Folk spekulerar och för vidare utan att ens tänka på människan.

Tänker tillbaka när jag fick min cancerdiagnos.. hur tror folk att man i den situationen tar en sån sak att det sägs att man ligger som en grönsak, i dåligt skick. (Och att barnen hör det) När man inte var en grönsak… Eller i butiken där personalen trodde att jag hade blivit alkoholist för att jag var kortisonfet, hårlös, så gick med mössa på hela sommaren?! (Ja en bekant i personalen hade rättat till pratet) Efter det undviker jag helt å hållet Alko, fast jag kanske hade velat köpa en flaska skumppa till valborg, eller en 6-pack med cider från butiken. Små små ord av skvaller som lever kvar i minne, fast jag aldrig har varit en sån som druckit mer än ett par ggr i året. Efter jag blev sjuk har jag druckit 1 gång. Altså sen år 2020… (en sån alkis)

Skulle man vara ens lite förnuftig så hade man ju inte gottat sig i andras bekymmer. Sällan berättar någon om något bra nån gjort. Men så är det bara.

Sen tänker man ju heller inte på att det berör många fler än bara personen i fråga, alla har ju en familj, som i mitt fall 2 barn som också har öron och känslor.

Är det sådana människomöten man vill ha, är det en sån bild man vill ge dagens barn. Man ska inte prata känslor, man ska inte berätta vad som hänt för att inte behöva skämmas eller va på tapeten.

Det finns många som mår dåligt, men vägrar prata just därför. Varför ska de va så svårt att vara en medmänniska, med respekt och empati.

Jag är i ett sånt stadie i livet att jag kunde inte bry mig mindre om vad folk tänker och tycker om mig, jag accepterar mig själv och jag accepterar omvärlden som den är. Jag behöver inte vara som alla andra, och jag vill inte de heller. Jag behöver inte passa in i er ”form”. Jag har min egen.

Många botten har man nått, men också toppar. Men tänker att det är en mening med bottnen, för hade du aldrig känt hur bottnet känns så skulle du inte uppskatta känslan på toppen lika väl.

Livet är så mycket bättre om man inte tänker så mycket på Vad Nån Tycker Om Mig! Huvudsaken är att jag vet vad jag tycker om mig själv!

Cancern ändrade mig, till det bättre. Livet är allt för kort för att bry sig om sånt som inte ger något positivt i livet.

Skulle man istället för att prata illa, eller skvallra, sätta lika mycket energi på att istället visa hänsyn till sina medmänniskor.

Barn, ungas och unga vuxnas psykiska välmående har under de senaste åren dalat neråt och blivit allt mer vanligt.

Kanske för att föräldrarna också mår allt sämre med alla belastningar som tillkommit de senaste åren. Ekonomi, arbetslöshet och pressen på att ha ett bra liv som mäts i vad man äger och vad man har råd med osv..

Det som stör mig, är att ofta blir människor dömda pga saker som de inte kan göra så mycket åt, som ingen kan rå på. Men det att man sen pratar, skvallrar och sprider saker och ting, hjälper det.. NEJ!

I mitt tycke, har man inget med saken å göra, är man inte involverad har man ingen rätt att snacka om det heller.

Man kunde istället tänka på att föregå med gott exempel för de som ska föra livet vidare. Vara en människa som hjälper att forma, å visa till dagens barn och unga att det är okej att inte va okej. Att man kan resa sig, ur det som hänt. Var ett positivt människomöte för dina medmänniskor. Kan man inte, eller inte klarar av att va det, så kanske bättre att låta bli möta helt och hållet.

Gamla människor var så visa, vad blev fel i samhället?? Man hjälpte varandra, man delade alltid med sig, man hade hjärterum å stjärterum..

Skulle ändå min mommo ha sett hur dagens liv ser ut.

Hon var själv ett utomäktenskapligt barn. Oacceptabelt på den tiden. Hon blev bortgiven som liten. Hennes mamma blev utstött. Så hennes mamma tog sitt eget liv. En familj tog hand om henne, men hon var ju inte deras barn så de kändes också. Hon blev piga på en gård som 13 åring. Hon miste sin första kärlek, och på fotografiet jag sett, stod hon vid hans grav som knappa 18 åring.

När man tänker på hennes väg, så förstår man varför hon var så omtänksam, och alltid tänkte med hjärtat och satt alla andra först. Visst såpass mycket att hon ibland glömde sig själv.

Hon föddes inte inlindad i bomull med guldsked i mun. Det var väl därför hon var så fin å god.

Men hon var så attans stark, och positiv. Hon var alltid ett lyssnande öra, ett förstående hjärta och just en sån alla borde ha som rollmodell i livet.

Tänk att jag fått möta en så fin person, ett av de finaste människomöte i mitt liv.

Skulle alla ha ens en liten smula av tankesätt och värdegrunder som de gamla som byggt upp vårt samhälle har och har haft.

Kanske skammen om att man ibland mår dåligt hade varit lättare för den drabbade om man hade brytt sig genuint??

Nåt värt att tänka på kanske…