En liten tanke idag, som jag även tänkt på många gånger efter att jag blev sjuk.

Före jag blev sjuk, jobbade jag med äldreomsorg. Många fina människomöten, många historier och berättelser om livet förr..

Men det fanns en dam som legat i minne då och då..

En trevlig, gammal, och ensam dam jag gjorde besök hos. Jag stod i hennes kök och hon berättade om sin man som hade lämnat livet för tidigt. Hennes historia var minst sagt sorglig och jag kände hur hennes saknad var där, så stor. Fast samtidigt berättade hon med glädje om honom, hur flitig och stilig han var, hur han charmade henne i smyg, och om livet de hade byggt tillsammans.

Jag sa då att livet är orättvist, och att det livet inte är en dans på rosor.

Svaret damen gav var att -Livet Är Visst En Dans På Rosor!

Jag ifrågasatte hur hon tänkte, till vilket hon svarade att -taggarna är många fler än blommorna, men blommorna är så vackra. Jag fattade ju poängen i hennes sätt att tänka.

Sättet hon berättade om sin man, var hennes finaste ros någonsin som hon hade haft. Familjen och livet med honom var den största rosen någonsin.

Men inte före jag blev sjuk förstod jag innebörden av hennes ”dans på rosor”.

Visst är det sant, livets taggar är många fler än blommorna. Men med vård och rätt miljö får man livets rosor att blomma. Man lyckas inte alltid heller att få dem att slå ut i blom.

De blommor som varit vackrast sparar man i minnet. Taggarna, glöms bort för rosens betydelse och skönhet.

Jag tänker på livets ”taggar” ibland, vad man gått igenom och vad det lärt en om livet.

Visst finns det människomöten och relationer som man stuckit sig på, kanske allt för många gånger också. Men ändå kan man ha någon ros i minnet av de man stuckit sig på också.

Men det är ju inte taggarna som räknas i slutändan.

Det är väl hur fina rosor man lyckas få att att blomma.