-Som alltid, när det närmar sig magnetröntgen, blir jag påmind om livet och hur skört livet är. Vad jag har lärt mig och hur livet ändrat sen den dagen jag blev sjuk.

De tidigare magneterna så somnade jag alltid. Men de 3 senaste har tankarna bara snurrat..man har funderat över hela livet från barndom till nu..ibland har tårarna runnit då man inte vet resultatet, eller när tiden är inne, hur länge har jag kvar. De vet man ju aldrig men, just såna stunder så är det tufft att stå ensam. Ensammaste stunden i livet är där i röret.

Sen ska man ännu vänta veckor för att få svar, och man går i spänning. Man försöker tänka positivt men så kryper tanken av värsta beskedet ändå fram ibland..

Glömmer själv i vardagen ibland att jag är sjuk. Har ju lärt mig leva med mitt nya jag. Okoncentrerad, utmattad och allt bara blir på hälft. Jaa, till och med huvudvärken har jag blivit van vid. Jag har även blivit mera öppen, och vågar prata om både positiva och negativa känslor. Orden liv, familj, lycka och hem betyder mer än någonting annat.

Helt ärligt känns det ibland som om det inte finns tillräckligt med plats för att få en lugn stund.

Jag har ju sjukpension, men ändå har jag fullt upp, med barnens välmående då det helatiden händer massvis i deras liv (som ingen av oss kan påverka) och just nu är det lite extra tufft för dem. Vilket naturligt har en effekt på mig och mitt mående. Vi har möten flera ggr/veckan. Nästan daglig kontakt med barnskyddet och skolan, då mitt ena barn tappat motivationen att ens gå till skolan.(vi har världens bästa barnskyddsarbetare)

Det jag inte kommer vänja mig vid är att människor inte förstår mitt nya jag och mina prioriteringar eller min ork. Det att jag har psykiskt tungt och svårt. Inte bara för mitt dagliga liv utan också för min cancer..det missförstås helatiden. Nånstans måste det väl finnas plats att bara få vara, ifred, vila, bry sig om sig själv en liten stund eller göra nåt man tycker om. Jag har förklarat, så många gånger åt alla människor som jag bryr mig om hur mitt liv ser ut, hur det känns och hur jag kämpar alla dagar för att orka finnas där som mamma (de viktigaste för mig)..de flesta förstår men andra tar illa upp, kastar sin egen besvikelse och illamående över mig. Tur så har jag lärt mig, att var och en har rätt till sina känslor och tycken. Det finns inga rätt eller fel känslor. Även jag har samma rätt.

Jag har aldrig velat såra någon, men om man alltid skall vara alla till lags så sårar man sig själv… Hur många gånger har man tänkt att nej, jag orkar inte träffas men ändå går..

Tänker på hur många människor som kör sig slut med att alltid följa strömmen, eller uppnå alla krav som finns. Man ska ha ett bra jobb, va en bra fru, en stark man, ta hand om sin familj, laga mat, man ska ha hus, barn, bilar, hund, semester resa, sommarstuga/båt/husbil/husvagn, märkeskläder, städat hem med fin inredning, nyaste iPhone, gå på gym, träffa vänner, se bra ut på sociala medier och dessutom vara glad, utvilad, utåtriktad, positiv och problemfri..

~Allt det där jag inte är eller har~

Men jag har precis vad jag behöver, har några vänner och värlens bästa mamma som förstår och som stöder. Jag kommer ha de bra den dagen jag sluter ögonen, för jag har gjort allt jag kunnat, rest mig upp varje gång då livet många gånger dragit mattan under fötterna. Jag har älskat och blivit älskad, jag har varit den bästa mamman jag kunnat till mina barn. Ensam, för det mesta. I slutet av livet är man lika ensam som i magnet röret…med samma tankar, och känslor, tror jag.