Här sitter jag en lördag, dagen känns tom och meningslös. Imorgon är det andra advent.. Känner ingenting inför julen, skulle kunna gå i ide hela december och vakna till ett nytt år.

Jularna med mina barn har egentligen aldrig varit någon större glädje för mig, då vi alltid varit ensamma, jag och mina 2 barn, oftast har min mamma firat med oss. Men det finns jular vi varit bara jag och barnen. De jular hon ej varit med oss har jag verkligen fått kämpa att inte bryta ihop då jag har känt mig så meningslös, liten men framförallt ensam.

Man vet att i familjen har de andra en bättre sammanhållning, bättre relationer till varandra och har en egen rutin på julen. Så har det varit sen mina föräldrar skiljde sig.

Jag och mina barn har format vår egen rutin.

-Om jag ska va helt ärligt har jag avundats människor som har en stor jul med alla dom viktigaste människorna samlade kring julbordet och alla som delar glädjen när barnen öppnar klapparna eller julgubben knackar på dörren. Känslan av gemenskap och kärlek. Speciellt då det händer i egen familj. Jag har kämpat för att göra det bästa för mina barn men aldrig har vi 3 varit bjudna nånstans. Det har gjort ont att jag inte kunnat ge mina barn, en stor glad jul. Eller att ingen brytt sig om mina barn.. åtminstone känns de så för barnen. Det har många gånger funderat varför vår familj är som den är, det vet jag inte, har inget svar på det.

Men har tänkt att kanske jag bara blivit dömd för val jag gjort, för folk dömer alltid människor utan att veta varför människan gör sina val. Och ibland har man inga val, ibland händer bara saker. Människor som inte förstår finns det gott om.

Men det är okej, vi förstår, och julen är bara en helg, dom har haft bra jular ändå.

Sociala medierna skippar jag helst under jul och nyår för att inte behöva se hur lyckade bilder man tagit på julbordet uppdukat för 10 personer med vinglas och snaps. Familjebilder med matchande tröjor och den perfekta granen med klappar från golv till tak och de finaste klapparna står såklart längst fram på paradplats.

Känns som om julen är en sorts tävling, vem som har mer, finare, vackrare, mysigare. Varför ska man bry sig om sånt?

Själv tänker jag nu att vi har vår sorts jul, och det är vår normala jul. Barnen har ju mig och min mamma. Vi äter julmat och dom öppnar sina få paket och något kuvert med pengar eller köpkort. Glögg och pepparkakor i soffan. Sen åker mamma hem och barnen gör sitt. Ensamheten smyger på.

Pustar ut och tröstar mig själv med att tänka att julen är avklarad, igen. Påminner mig själv att det finns människor som är ensammare än jag, som inte har någon eller barn som av olika orsaker inte får en lycklig jul.

Sen har vi nyåret, då jag stått ensam och skjutit raketer med mina barn, som inte orkat hålla sig vakna till tolvslaget. Man har stått på balkongen hör smällarna och ser himlen vackert färgas av guldregn och ensamheten slår in. Senare åren har dom varit med kompisar eller haft kompisar här. Men ensamheten är densamma.

Igen sociala medier, där man firar familjer sinsemellan, vänner och släkt. Mat, skumppa, skål, gott nytt år!

Men det är oxå bara en helg som inte har så stor betydelse mera för mig. Väntar bara på att det ska vara över.

Tankarna snurrar över att hur många är det egentligen som lider av ensamheten, just under december.. och hur många som lever i ensamhet alla dagar.. hur många som inte säger nåt eller hur många som inte syns i vårt samhälle.. Ensamhet är något man inte ser på ytan. En människa som är glad och pratsam eller en människa som har en hel familj kan ändå kämpa med ensamhet. Jag har varit en av dom, en som ingen sett eller förstått.

Alla behöver någon, som genuint finns där. Som inte bara finns när det passar den. En julklapp, ett kort eller en julblomma ändar inte ensamheten. Alla behöver känna att man är betydelsefull och känna sig värdesatt.

Det behövs bara en ända människa, ett hej, ett hur mår du, hur går det, en som finns där, för att ändra den ensamma känslan.. Det vet jag nu.